combatgirl.blogg.se

När under uppväxten börjar man lära sig att dölja det man känner? Döljer vad man får uppleva? Dölja hur det man får höra och se påverkar en? Ganska tidigt tror jag. I alla fall bra mycket tidigare än man själv är medveten om. 

Allt man upplever fram tills man blir vuxen registreras i ens minne och hjärta och formar en till den person vi slutligen blir. Vi kan under dagen ha hört något om oss själv som är så djupt sårande men vill inte på något sätt visa hur det påverkat oss. Man fortsätter le, skratta och skoja med vem det nu är man har runt sig, som om inget hänt. Men enbart den som känner dig ordentligt vet och kan verkligen se ifall ditt leende når dina ögon eller inte. Den personen kan se hur olycklig du är eller om du behöver något utan att du ens behöver be om det. Men ibland så är man så duktig på att dölja det man känner även för den allra mest uppmärksamma person också. Allt för att på ett eller annat sätt skydda sig själv. Skydda sig själv mot vad det än är som kan innebära att man blir sårad eller leda till att man känner sig otillräcklig. 

Till slut kan man ha byggt så höga och tjocka murar runt sig att man även lyckas göra sig själv osynlig för omvärlden. Orsakerna för det kan vara många. Det kan vara allt från mobbing till turbulenta förhållanden. Och då kan resultatet på det gå till på olika sätt. En del blir så knäckta att de inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig, en del sluter sig och låter inte någon komma nära inpå dem igen, andra blir istället så fokuserade på att hävda sig och motbevisa vad det nu är för något som de blivit anklagade för. Men att hela tiden försöka hävda sig, rättfärdiga allt man gör eller alla beslut man tar, att hela tiden förklara sig, det tar på krafterna även det. Till slut ger man upp och känner att vad man än gör, vad man än säger så kommer man alltid ändå få pikar, inget kommer någonsin vara rätt, att man aldrig kommer vara god nog. Alltid otillräcklig.

Vad får folk ut utav att alltid hitta fel på andra? Alltid mindreförklara dem och trycka ner vad som antagligen redan är ett skört självförtroende och en ännu skörare självkänsla som leder till en välldigt skev självbild av sig själv. Är det inte bättre att lägga ner energi på att faktiskt lyfta upp personen och hjälpa dem att faktiskt lyckas med vad de försöker uppnå i sina liv? Ett fint ord kan göra så ofantligt mycket för den person som redan känner det som att de står vid en kant de inte kan se. En hjälpande hand att erbjuda styrka och stöd med när deras egen tryter. Tänk på det nästa gång ni slänger ur er sårande ord utan tanke, vad de kan ställa till med. För ni vet inte hur illa eller svåra dagarna redan är för den personen. Ett leende kan räcka för att den personen inte ska behöva känna sig osynlig mer, även om det bara är för stunden.