Och så va det ju dagen jag skulle upp till Stockholm i måndags då. Anledningen var att jag hade en tid bokad på en klinik där jag gjorde min första ögonoperation. Ganska bökigt måste jag säga att man ska behöva åka upp dig för att kliniken här i Växjö anser att man helst ska gå till den plats van opererat sig. Det handlar om vissa metoder, journaler och något annat jag inte redigt minns.
Dagen jag skulle åka så las min syster in på BB för planerat kejsarsnitt. Innan jag åkte till stationen så överraskade jag henne med ett besök. Men när jag kom till BB så låg hon fortfarande inne på operation. Flickan kom ner till avdelningen före mamman och jag hann få sen det underbara lilla livet.
Lycka är att få hålla en bebis i famnen och känna att hjärtat svämmar över av kärlek och att man i det ögonblicket vet att det finns absolut ingenting man inte skulle göra för det.
Efter att ha fått gosa med lilla bebisen en stund var det dags för mig att begé mig till stationen.
Som vanligt då när det gäller SJ, så va ju då tåget för senat. WHAT A SHOCKER!!!
Men till slut så kom det och jag fick äntligen stiga in i värmen... trodde jag.
Tåget jag satt på hade kupéer. Men ändå så var det kallt där. Och varje gång jag stängde dörren till kupén för att det ska bli varmare så var det någon som öppnade den igen. Jag va lagom irriterad. Och sen hände det där som kan få vem som helst att nästan avlida. Ja bilden säger nog allt. Vi var 5st där inne. Jag tittade runt på alla för att se om någon rodnade som bevis på att va skyldig. Men nej nej, alla satt och kollade på varandra helt oskyldigt. Hela magen bara vände på sig.. Usch och blä...
Men vistelsen i sig var kortvarig i Stockholm och jag fick även umgås med vänner och deras barn som jag inte sett på länge på den lilla tid jag hade där uppe. Men så fastnade man där uppe pga stormen, alla tåg ställdes in och en natt i storstan förvandlades till två. Jag började bli nervös och oroade mig över hur länge det skull pågå eftersom jag hade bokade arbetspass att tänka på. Att jag knappt såg vad jag gjorde eller hade för mig gjorde inte sak bättre. Många hade väldigt roligt åt mina katastrofalt felstavade sms och skrattade gott medans andra bad mig sluta smsa eftersom de inte fattade ett Khiiiiit av vad jag skrev. Men vad kan man förvänta sig när jag hade pupiller stora som tefat fr undersökningen jag haft? Men det gick bra till slut.
Och så var det dags för ännu en bjudning på Växjö stadshotellet. Landstinget firade sin personal som jobbat 25år i vården. Gissa min förvåning när jag såg två av mina kollegor där.
Jag var så glad över att få träffa dem och dela detta ögonblick med dem, även om jag var där för att jobba. Och de var lika överraskade och glada över att se mig också. Och kramarna man fick av dem värmde verkligen i hjärtat.
Kvällen började med Champagne och snittar som tilltugg till minglet. Sen när alla kommit så var det att börja gå in i festsalongen där det bjöds på 3-rätters och underhållning.
När kvällen var slut så fick man det bästa kvittot man kan få efter en sådan kväll. Att de berättar hur underbar kvällen varit och att de uppskattade all service som erbjöds. Vissa av dem fick man även en uppskattande kram av eller även ville att man var med på kort.
Kändes riktigt bra att faktiskt uppleva den kvällen. När jag åkte hem så var jag trött men nöjd.
Nu gick jag av mitt nattpass efter att ha rapporterat över till dagpersonalen och är äntligen på väg hem med bussen. Ja, nu börjar staden vakna till liv medans jag äntligen ska få sova.
Önskar er alla en underbar måndag. Själv ska jag sova så mycket jag kan och vila ut, för det känns som att jag börjat bli förkyld också utöver allt annat. Nåt jag verkligen inte har tid med just nu. Inte senare heller för den delen.
Aja, nattnatt, go'morron, go'dag, wichever passar er bäst.
Combatgirl yawning out💋😴